7 månader
idag insåg jag en sak... det är den 26 april. och det var 7 månader sen som du försökte lämna oss här i livet. du ville inte vara kvar längre.
tänk vad tiden går fort egentligen. jag kommer ihåg när jag fick samtalet från din stora syster, när hon berättade om dig, vad du hade gjort. att du låg på akuten, illa däran. jag kommer ihåg hur gråten i halsen bara steg när jag pratade i telefonen och hur jag inte kunde hålla den tillbaka när jag väl lade på.
mamma fick bli min stödpåle den kvällen. och när min syster sedan kom hem, så åkte vi upp till akuten, där du var. det var så hemskt att se dig med alla apparaterna, men det var samtidigt skönt att se, att du fortfarande fanns kvar hos mig, oss. jag vet inte om du kommer ihåg allt jag sa till dig den kvällen, men jag gör. och låt det bli våran hemlighet!
sen den kvällen så har allt rasat samman känns det som... ingen jag kan prata ut med, så som jag kunde med dig. ingen som lyssnar som du gjorde, ingen som tröstar som du gjorde. att få kunna försvinna hem till dig, i din famn, är något som jag verkligen saknar.
att inte få hålla om dig, är frustrerande. de enda ställena som du existerar på är nu i mitt minne och i mina kort. men den största platsen som du finns på. är mitt hjärta!
att inte få träffa dig nästan varje dag, som vi gjorde förut, känns i hjärtat. att inte få höra dig skratta och le... hur ska detta te sig i framtiden?
Emilia, ängeln min, jag saknar dig av hela mitt hjärta. det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig och inget kan beskrivas nog för att visa hur mycket jag älskar dig. De minnen vi har tillsammans och allt vi delade, ska jag alltid bära med mig. Det finns i mitt hjärta 4-ever gumman!
Älskar dig och saknar dig! Mamma Mu + Kråkan 4-ever <3
tänk vad tiden går fort egentligen. jag kommer ihåg när jag fick samtalet från din stora syster, när hon berättade om dig, vad du hade gjort. att du låg på akuten, illa däran. jag kommer ihåg hur gråten i halsen bara steg när jag pratade i telefonen och hur jag inte kunde hålla den tillbaka när jag väl lade på.
mamma fick bli min stödpåle den kvällen. och när min syster sedan kom hem, så åkte vi upp till akuten, där du var. det var så hemskt att se dig med alla apparaterna, men det var samtidigt skönt att se, att du fortfarande fanns kvar hos mig, oss. jag vet inte om du kommer ihåg allt jag sa till dig den kvällen, men jag gör. och låt det bli våran hemlighet!
sen den kvällen så har allt rasat samman känns det som... ingen jag kan prata ut med, så som jag kunde med dig. ingen som lyssnar som du gjorde, ingen som tröstar som du gjorde. att få kunna försvinna hem till dig, i din famn, är något som jag verkligen saknar.
att inte få hålla om dig, är frustrerande. de enda ställena som du existerar på är nu i mitt minne och i mina kort. men den största platsen som du finns på. är mitt hjärta!
att inte få träffa dig nästan varje dag, som vi gjorde förut, känns i hjärtat. att inte få höra dig skratta och le... hur ska detta te sig i framtiden?
Emilia, ängeln min, jag saknar dig av hela mitt hjärta. det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig och inget kan beskrivas nog för att visa hur mycket jag älskar dig. De minnen vi har tillsammans och allt vi delade, ska jag alltid bära med mig. Det finns i mitt hjärta 4-ever gumman!
Älskar dig och saknar dig! Mamma Mu + Kråkan 4-ever <3
Kommentarer
Trackback
